Senaste inläggen

Av Äggdonation - 27 januari 2012 21:40

Jaha. Då var jag nästan frisk igen. Frisk från lunginflammationen vill säga. Istället märker jag av mina vanliga "småkrämpor". Genom att jag inte rört mig eller ansträngt mig särskilt mycket har dessa inte känts besvärande. Men nu, när jag tar promenader, längre för var dag, kommer krämporna. Idag hämtade jag Bobo för första gången på drygt 3 veckor tillsammans med min mamma. Det verkade som om Bobo blev glad över att jag kom och inte bara mormor. Om allt går som det ska så hämtar jag på måndag också och därefter får jag lämna nästan varje morgon samt hämta vissa dagar. Sånt är vårt liv just nu.

Och sedan ska man jobba heltid. Hur ska det gå till? Eftersom jag är arbetslös måste jag i princip ha ett heltidsjobb. Kan inte börja med att säga: jo, förresten, jag ska bara jobba 80 procent... Och hur ska jag hinna träffa Bobo då? Jag lämnar på morgonen, vi får alltså äta frukost tillsammans. Brukar inte vara den trevligaste tiden på dagen; morgonstressen. Bobo till dagis, jag till jobbet. Pappan hämtar, så tidigt som möjligt. Klockan tre, fyra? Jag har förmodligen lämnat vid åtta för att börja jobba nio. Jag måste alltså fortsätta jobba till klockan sex, hemma framåt sju alltså. Bobo går till sängs vid åtta!!! Och han har varit på dagis i 7-8 timmar. Han är drygt 2 år. Så är det för många, men det är väl ingen tröst. Vem mår bättre av att andra har det lika illa? Inte jag i alla fall. Vi får vara väldigt glada över att han trivs på sitt dagis.

Av Äggdonation - 20 januari 2012 20:21


Jag är sjuk. Rejält. Lunginflammation. Har haft det förut, men inte som vuxen.


Det började en söndag för snart tre veckor sedan. Jag hostade. Bara det. Måndagen hostade jag också, men var helt arbetsför (fast jag är ju arbetssökande). Tisdagen kom och gick. Jag fick feber ihop med fortsatt hosta, torr. Sjukanmälde mig på internet, f-kassan. Onsdagen steg febern, jag hoppades hela tiden att brytpunkten skulle komma, att det skulle vända. På onsdagmorgonen tog jag taxi till dagis för att lämna min 2-åriga son. Min mamma hämtade honom på eftermiddagen. Passa dig så du inte får lunginflammation, sa hon. Samt att jag skulle gå till läkare. Jag bestämde att är jag inte bättre i morgon så ringer jag tidigt till vårdcentralen och fixar läkartid till samma dag. Det var bra att jag tänkte så - en mental förberedelse.


Natten mellan onsdagen och torsdagen var svår. Jag hade fortfarande hand om Bobo på natten (vilka idioter vi är, min man och jag) trots feber på 39 grader, som var så hög trots att jag åt febernedsättande! Jag vågade inte lägga mig "mellan" intag av febernedsättande, utan bara när jag tagit och det verkat. Jag var orolig för hur hög feber jag skulle ha. Vid tretiden väckte jag min man som "tog över" Bobo. Jag la mig äntligen i en riktig säng (vågade inte ligga med Bobo p g a hostan, tänkte att han måste få sova) och sov. Vid sex vaknade jag (eller väcktes av min man?) och tog tempen. 40,2!!! Då hade jag tagit två treo comp vid tretiden.


För första gången i mitt liv visste jag att nu måste jag till akuten. Efter lite funderande gav jag mig av i taxi själv - jag var helt klar i huvudet, jag yrade inte. Min man stannade med Bobo för att sedan ta honom till dagis och komma efter. Han hade ringt min syster som skulle möta upp vid St Görans akut. Hon och jag kom dit ungefär samtidigt. Det gick fort att skriva in sig och få lägga sig på en brits. En läkare, ung, kom också ganska snabbt. Sedan tog det tid. Prover togs och jag lungröntgades. Läkaren frågade mig om jag ville stanna. JA! sa jag. Men han var osäker på om jag skulle få det. Tyckte att det var konstigt att jag var så medtagen, snabbsänkan CRP var tydligen låg. Det var viktigt vad infektionsläkaren på avdelningen skulle tycka om hans beslut att skicka upp mig. "Som tur var" hade jag dålig syremättnad så jag fick ligga på en brits i korridoren i kanske fyra timmar (först två timmar lite undanskuffat med skynke för) innan jag kom upp på avdelningen. Där var det inget snack! Dropp och syrgas, lite senare antibiotika i tablettform, blodprov. Jag låg där tre dygn! Snabbsänkan var vid något tillfälle över 200, men när jag åkte hem på söndagen var den nere på 71 (ska vara nära noll). Hade eget rum (p g a infektionsrisken) så det var ganska "trevligt" att ligga där.


Men på måndagen började jag känna mig sämre. På tisdagen går jag (åker taxi) till min husläkare som tycker att antibiotikadosen borde dubblas. Snabbsänkan har stigit till 79. Senare på tisdagen ringer de från St Göran och säger att jag ska byta antibiotika. Jag har tydligen TVÅ olika bakterier. Min man får åka och hämta, tack för att jag fixade fullmakt för länge sedan. Fredagen mår jag fortfarande inte så bra, hostan har blivit värre. Vågar inte vänta under helgen (har tid till husläkaren måndag) utan träffar en annan husläkare. Allt verkar ok, eller snarare inget har tillstött, snabbsänkan nere på 29. Jag blir lugnare. Åter måndag är snabbsänkan nere på under 10 och på tisdagen avslutar jag antibiotikakuren. Nu har jag istället sedan några dagar ont av hostan, ont i bröstkorgen, förmodligen musklerna. Tar smärtstillande, hjälper sådär. Idag fredag är hostan nästan borta, smärtan nästan också. Nu är det vila och dricka mycket som gäller för at bli frisk. Jag är sjukskriven drygt en vecka till.


Under hela den här tiden, sedan jag åkte in, har min man skött allt. Haft Bobo på nätterna, lämnat honom på dagis på morgnarna vid 8 (varit tvungen att börja jobbet två timmar senare än vanligt). Sedan har min mamma oftast hämtat från dagis vid 14 och stannat till min man kommit hem vid 16.30 Min man har fortsatt ta allt, blöjbyten, mat. Handlat mat, tvättat. Jag har varit tvungen att klara mig själv. Det skulle varit så skönt med en man som hade gjort en kopp te åt mig med mera, men han har helt enkelt inte orkat. Jobbigt för mig, mest psykologiskt. Jag har känt mig utlämnad, att ingen tar hand om mig. Inga marginaler. Jag känner mig också stressad att jag ska bli frisk snarast. Det är jobbigt för honom att lämna på morgnarna, han har fasta arbetstider och kan inte jobba in något senare. Måste alltså ta ledigt hela tiden.


Nej, nog med "gnäll". En kusin till mig, som har man och en liten dotter yngre än Bobo, har fått hjärntumör! Lite perspektiv.



 
 
 
 

Av Äggdonation - 20 december 2011 13:37

Det rullar på, (h)julen närmar sig...

Aldrig förr har jag varit så "jultrött" och aldrig förr har jag låtit bli att skicka julkort. Jag brukar skicka kanske 25 inom Sverige och 15 utomlands, men jag kände för flera veckor sedan att jag orkar bara inte med det extra jobbet, den extra energin som behövs har jag inte. Vet fortfarande inte varför jag är så trött, men jag börjar misstänka depression. Bobo hade plötsligt ont i magen igen en natt (utan att vi vet varför) och jag låg där i sängen med honom och grät. Mindes hur det var förr... Inte konstigt om det jag varit med om (nätter utan sömn och med den tortyr det innebär att ha ett barn med smärta) har satt sina spår. Att det "kommer ut" nu i form av depression. Vi får se. Jag ska på återbesök till husläkaren i slutet på januari.

Bobo har börjat säga fler ord. Passiva orden är många, han upprepar ord vi säger. Aktiva ord är 3-4 stycken. Jag tror han börjar använda mamma som ord nu. Mormor (min mamma) försöker lugna mig med att hon minnsann vet ett barn som började prata efter 2-års åldern. Men sånt blir man ju inte lugn av, vi går ju till en logoped, det är hon som eventuellt kan lugna oss och hon kunde varken säga bu eller bä sist. Ska dit igen i mellandagarna. Mormor hämtar på dagis idag för första gången, jag håller på med förberedelserna för en undersökning och jag måste ha nära till en toalett nu och ett tag framöver.

Klart slut för tillfället.

Av Äggdonation - 9 november 2011 11:59

Jag har varit extra trött i cirka en månad och jag vet inte varför. Jag hade "hoppats" att det berodde på en sjukdom jag har men igår var jag till min specialistläkare och alla blodvärden var bra. Alltså inte därför. Är jag deprimerad? Jag har ju en del förutsättningar. Arbetslös sedan länge (vilket bl.a ger dålig ekonomi), sömnbrist (mest förr, men jag sover ju aldrig mer en 3 h i sträck, oftast 2), höst, en del sjukdomar, och nu trött och orkeslös. Försöker bli av med några kilon till gör jag också. Men världens gulligast lill-kille har jag och en mycket bra man. Måste bara göra något med mitt liv...

Av Äggdonation - 24 oktober 2011 11:16

Känner mig lite nere i min ensamhet och i dåligt väder på andra sidan glasrutan. Börjar hösten nu? Den grå, regniga hösten? Hittills har det ju varit något som nästan inte kan kallas höst, med vackert och varmt väder. Dessutom väntar jag på besked om ett jobb jag sökt. Jag behöver verkligen börja jobb - är nu arbetslös, eller arbetssökande som det heter på modern svenska (tänk städare/lokalvårdare, kalhygge/föryngringsyta, miljötekniker/sophämtare). Vi bor så vackert, nära till både vatten och natur, mest lugn villabebyggelse (fast vi bor i hyreshus). Och ändå vill vi flytta! Det är för lugnt. Här finns ingenting utom en liten ICA-affär. Vi måste åka in till stan för att få lite folkliv. Som tur är finns det ett bra fik på gångavstånd, där har jag och Bobo suttit många gånger, ibland med pappa C. också. Vid två hämtar jag den lille idag (som oftast). Vad ska vi göra sedan? In till stan eller softa hemma? Kanske fiket jag just nämnde och lekplatsen i närheten?


I söndags, alltså igår, var farmor här, hon bor i en annan stad. Vi gick till dagiset för att visa henne det. Bobo såg mycket konfunderad ut. Stackarn, han undrade väl var alla barnen var.


Av Äggdonation - 21 oktober 2011 11:19


Bobo har gått på sitt nya dagis i drygt tre veckor, men det känns som längre. dessutom har han varit sjuk måndag, tisdag och onsdag denna vecka. Allt är mycket bättre här. Inskolningen var fyra dagar då jag var med hela tiden och dag fem lämnade jag honom helt. Från 9 till 14 går han på det nya dagiset. Lunchen är tidigare, sedan sover han i sin vagn inomhus (de andra barnen sover i ett rum på madrasser), och så äter han mellanmål. Ibland hinner han ut innan jag hämtar honom. Den stora skillnaden är nog att han är glad. Inomhusmiljön på detta dagis är mycket bättre/roligare/intressantare. Utomhusmiljön kommer aldrig kunna bli som på andra dagiset som hade en jättefin och stor naturtomt - men Bobo gillar hur som helst att vara ute. Han går omkring på gården och drar på stora grävmaskiner eller en vagn. Och vi kan prata med personalen. Och de är intresserade av honom och av att lära känna honom.


I fredags när jag hämtade Bobo började han gråta/gnälla när han fick syn på mig. Alla barn var i hallen och skulle få kläder på sig för att gå ut. En i personalen var sjuk så det var lite stökigt. Jag tänkte att han gnäller för att det är varmt och jobbigt. Vi kom ut och han slutade låta. Men så fort något gick honom emot så gnällde han igen. Jag stannade till vid en lekplats på vägen men han ville inte leka. Jag hade tänkt åka till stan och fika men vågade inte när han betedde sig så konstigt, han brukar inte gnälla. Jag och en i personalen hade till och med pratat just den morgonen om att han var så glad och nyfiken. Vi fikade i närheten och kom hem ca 1½ timma efter att vi lämnat dagis. Bobo hade svårt att gå så jag bar honom uppför trapporna - jag tänkte att han fått en sten i skon. Något gjorde i alla fall att jag tog tempen på honom när jag bytte blöja. Han hade 39 C! Bobo har aldrig förr haft feber (vad vi vet). Stackarn, och mamma som släpar ut honom på fik... Det blev en orolig kväll och natt, men temperaturen sjönk för att sedan stiga till 39 igen kvällen därpå. Men inte högre, och han hade inget annat förutom snuva och hosta som han haft en vecka innan.


Bobo pratar inte än och om drygt en vecka ska vi till logoped...

För övrigt passar jag på att gratulera Carina till hennes tvillingflickor. Stort GRATTIS!

Av Äggdonation - 19 oktober 2011 08:48

Vårt försök i november gick inget bra. Inga av våra embryo överlevde men vi hade tur att vi fick donerade embryo. Nu hjälpte inte det för jag blev sjuk, vi hade ju en parasit i dricksvattnet i Östersund. Så jag blev magsjuk i Riga och sen var jag magsjuk som övergick i en influensa så jag hostade nog ut dem...

I februari åkte vi tillbaka och gjorde ett nytt färskförsök och då gick det desto bättre. Det visade sig på första ultraljudet att det var trillingar. Vi satte tillbaka två embryo och det ena hade delat sig. Vi valde att åka till Lund och göra en reducering, så det blev två istället. Det var ju risker med det men det är ju också risker med att få tre. Dessutom har vi redan en tjej som skulle fylla ett då vi åkte till Riga.


Denna graviditet var helt annorlunda än de andra. Oron var inte alls så påtaglig som innan och jag mådde inte illa. Istället hade jag foglossningar och otroligt ont i magen. Så jag var otymplig och orörlig och det var inte kul att ha hand om en liten dotter. Hon tyckte jag var tråkig...


I vecka 34+0 gick vattnet. Jag var själv hemma med dottern då mannen var 30 mil bort på tjänsteresa. Jag tog dottern med mig och åkte till förlossningen. Jag blev så rädd om det skulle ha hänt något med barnen och då kändes det bättre att ha dottern med sig som stöd än ingen alls. Nu visade det sig att vattnet hade gått och jag blev inskriven på BB, det stoppade inte denna förlossning då jag hade passerat vecka 34. Barnvakten kom och hämtade dottern och jag ringde mannen och sa att han fick komma hem. Han kom till lunch men det hände inget. Det satte igång vid 23-tiden och mannen kom in. Det gick fort och jag hann inte med någon ryggbedövning. Jag kom in på förlossningen 01.20 och 03.10 kom Irma och 03.36 kom Elvira, de 29 september. De vägde ca 2400 g och 47 cm långa. Det var lika stora som en enling är i denna vecka. Det gick bra utan bedövning men sen kom inte moderkakan ut denna gång heller... utan det blev operation igen.


Mannen fick gå upp med tjejerna på neanatal då jag hamnde på operation. Jag fick komma upp sen och jag var mycket piggare efter denna förlossning. Men fick stanna kvar på BB ett dygn till innan jag fick flytta upp med familjen. Dottern var hos barnvakten och sen kom farmor och farfar och hade hand om henne några dagar. Tjejerna fick sond och låg på värmebädd men de började amma bra. Vi hade lite dippar både de och jag då vi hamnde i tröttveckan men sen vände det fort. Vi var kvar i två veckor och har nu varit hemma en vecka. Det går bra, de ammar, ibland dubbelammar jag men ofta en och en och de verkar nöjda. Stora syster är stolt och vill gärna vara med. Hon är på dagis om dagarna och det är bra så hon får leka av sig lite. Så nu har vi triss i tjejer och nu räcker det. Men jag är lyckligt lottad över att det finns äggdonation.

Av Äggdonation - 16 september 2011 11:49

Nu har vi bestämt oss - vi ska byta dagis till Bobo. Det verkar bra, men det gjorde ju det nuvarande också.

Varför? Jo, vi litar inte på personalen. Bobo äter dåligt och de bryr sig inte. De verkar överhuvudtaget inte bry sig om honom, mest tycka att han är till besvär med sin speciella mat, att han ska matas och att han inte sover lätt - samt i dagsläget skriker när han vaknar. De säger konstiga saker också. De har noterat att Bobo har en egen vilja och att han har röstresurser. Och så undrar de om inte grannarna har klagat!!! Han skriker ALDRIG hemma om han inte har ont förstås, men det frågade de inte, de bara antar att han skriker även hemma. De flesta brukar säga att Bobo är lugn och glad.

Säger vi något så går det in genom ena örat och ut genom det andra. Dag två och vid flera andra tillfällen har jag sagt att Bobo älskar böcker, att har de problem så läs en bok med honom. En av pedagogerna hade lagt märke till att han inte pratar. Ja, han är sen med språket, sa jag. Läser ni böcker för honom? undrade hon. Peka och säg katt.

Och de säger att "vi måste höja ribban för honom". Inte att få honom nyfiken så han lär sig nya saker (t ex äta själv).

Nej, det verkade så bra först. Jättefin gård och de är ute mycket - det stämmer. Men innemiljön är torftig och det enda de gör är att ha sångstund. På nya dagiset "experimenterar" de i små grupper inomhus. Jag och Bobo kom dit och såg på när de gjorde vatten grönt, en pedagog och tre barn.

Om två veckor knappt börjar inskolningen på det nya dagiset. Frågan är hur länge han ska gå kvar på det gamla?

Lisa


Skapa flashcards